Bröllopsbilder – Catharina och Calolm

Jag har som tidigare nämnt fotograferat ett bröllop som skedde ute på Carlhälls gård på Långholmen i Stockholm. Att fotografera bröllop är nog det roligaste jag gjort när det gäller fotografering. Att behöva fånga alla ögonblick, att arbeta när kravet att få med alla bröllopets delar är högt - en utmaning men en rolig sådan. Jag är nöjd med resultatet av fotograferingen och vill definitivt göra detta igen! Här följer några av bilderna från bröllopet:  

Bröllop – Känslorna efteråt

Igår fotograferade jag ett bröllop på Långholmen, Carlhälls gård i Stockholm. Det var mitt första bröllopsjobb, och jag har gått och varit ganska nervös för det ganska länge. Hur som helst skulle jag vilja påstå att det gick bra efter att ha tagit mig igenom hälften av de drygt 1200 bilderna. Brudparet ville ha många oarrangerade vimmelbilder, och det är någonting som jag är bra på. Någonting som gick mindre bra är att min engelska (hälften av sällskapet talade engelska) hängde upp sig ett antal gånger, speciellt under porträttsessionen. Själva porträttressionen skulle också kunna ha genomförts lite mer kreativt. En tredje sak som krånglade var min kamera, den har börjat bli lite opålitlig och påstod under fotograferingen både att minneskort och batterier var felaktiga. Den har varit min trotjänare ett tag nu men det börjar bli dags att ersätta med en nyare modell. Hur som helst ser resultatet ut att kunna bli riktigt bra. Det kommer att publiceras bilder från bröllopet här senare men det tar ju ett tag att ta sig igenom dem och göra den bearbetning som krävs. Här är i alla fall en bild som en av gästerna som gärna ville prova min kamera tog:

Circle of Memory på Fotografiska

Jag brukar inte vara privat på den här bloggen. Inte heller brukar jag lägga upp halvkassa bilder. Nu tänker jag göra både och. Jag var på Fotografiska idag. Vandrade omkring bland fotografierna tills jag hittade utställningen "Circle of Memory". Jag hade läst om utställningen förut, säkert en presentation liknande den Fotografiska har på sin hemsida:
"Eleanor och Francis Ford Coppolas son Gian-Carlo omkom i en båtolycka 1986, endast 22 år gammal. Under sitt sorgearbete deltog Eleanor Coppola i en minnesceremoni vid en gånggrift på Irland, en upplevelse som påverkade henne starkt. I den gränsöverskridande installationen Circle of Memory tolkar hon, tillsammans med fem andra konstnärer, den rituella platsen. I centrum är den cirkulära kammaren, skapad av halmbalar, där minnen från hela världen kontinuerligt skrivs ned av besökarna på papperslappar, instuckna i halmen.
Eleanor Coppolas Circle of Memory är en fotoutställning och en offentlig minnesplats uppbyggd med hjälp av över 500 halmbalar och besökarens egna minnen och önskningar. Installationen, en nutidens gånggrift, ska inspirera och hjälpa människor att minnas och även fira minnet av barn som dött eller försvunnit. I en tid när det lokala mötet och samtalet om sorg och saknad ofta uteblir vill Eleanor Coppola med Circle of Memory erbjuda en global träffpunkt för förtröstan. En offentlig plats, öppen för alla."
Jag tänkte när jag läste om utställningen att den knappast kunde vara något att beskåda. Att det bara skulle vara ett hajpat klychigt konstprojekt utan riktig mening. Hur som helst bestämde jag mig ändå för att kolla in utställningen nu när jag ändå hade möjlighet. Jag möttes av halmdoften när jag steg in genom dörrarna. Såg höga väggar bildade av de staplade halmbalarna. Tittade mig omkring och började läsa några slumpmässigt valda lappar. Mitt hjärta värmdes genast av all den kärlek som fanns nedpräntad på dessa lappar, den kärlek som fick plats i några ord. Den riktiga upplevelsen kom när jag gick in i själva cirkeln - ett ganska mörkt rum byggt av halmbalar, fyllt med lappar av kärlek. Från taket strilade en smal stråle sand som landade nere i en hög på golvet och genom utspridda högtalare hördes olika röster räkna och läsa alfabetet på olika språk. Tiden stannade. Inne i cirkelns mitt var jag helt isolerad från omvärlden. Ett lugn som det var länge sedan jag kände infann sig och jag sjönk ner på marken. Jag vet inte hur länge jag satt där men länge  var det i alla fall tänkandes på allt och inget. Jag satt där ända tills ett par små barn kom in i utställningslokalen och började skrika "bajs, kiss och prutt!" - halmväggarna in i cirkeln isolerade inte mycket. Förtrollningen var bruten och jag reste mig. Skrev en lapp på vägen ut till någon jag saknar och begav mig hemåt. Lite lugnare i själen.

En lapp med ett mycket vackert budskap

The Sounds på Storsjöyran

The Sounds spelade på årets Storsjöyran - jag var där. Lätt festivalens högpunkt, i alla fall för mig. Jag minns hur jag hade The Sounds på min första telefon med mp3-spelare - en Siemens Sl45 med 32 mb minneskort. På dessa 32 mb pressade man in så många låtar som möjligt, mellan 15 och 20 stycken brukade jag ha. Drygt tio år sedan nu, otroligt var tekniken har förbättrats. Jag tänker inte försöka vara någon recensent, för opartisk är jag inte alls när jag tänker tillbaka på konserten. Det var en upplevelse - att få se ett band man lyssnat på från och till i nästan tio år. Ett band som har följt med genom bra och dåliga dagar, genom så många händelser, som alltid funnits nära att plocka fram på mp3-spelaren eller någonstans i skivhögen. Jag är en lyckligare människa nu. Jag har fått se ett av mina favoritband, ett av de band som betytt mest i mitt liv - som följt min uppväxt från en sommar som tioåring till sommaren som nittonåring på Storsjöyran. Jag hade inte tänkt fotografera konserten, tänkte att det skulle störa upplevelsen men det blev helt enkelt aldrig läge att gå och lämna ifrån sig kameran. Tur det kanske, för annars skulle jag saknat den - saknat att ha med mig bilder hem från denna händelse. Så det blev fotograferande från mitten av den dansande massan. Lite knepigt att hålla kameran stilla när folk trycker från alla håll, men det blev ganska bra ändå. Svårt var det dock att från min position få med många delar av scenen, så det är mest bara bilder på Maja. Men det är ju gott nog det! Jag hoppas att vi ses igen The Sounds!

Storsjöyran 2011

Jag är nyhemkommen från Storsjöyran där jag jobbat med Colour of Love och fotograferat. En oerhört trevlig festival om jag får säga det själv. Men jag ska inte bli långrandig - jag låter bilderna tala istället.  Har du bråttom, titta på "Urval 1"" som med sina 35 bilder är en snabbare sammanfattning av "Urval 2" som innehåller 134 bilder. Alla bilder finns också på Facebook.

Storsjöyran 2011 i (nästan) kronologisk ordning:

Urval 1

Urval 2