Kategoriarkiv: Personligt

Minitågluff

En av de stora sakerna jag gjorde i somras var att en resa med tåg i Europa tillsammans med min vän Angelica. Jag hade bestämt mig för att lära mig filma under resan, och släpade alltså med mig kameran mellan Stockholm, Berlin, Paris och Köln under tio dagar. Filmen är en helt vanlig resefilm - lite bilder på resan - lite turistande - lite mat och lite party - en najs resa helt enkelt. Jag är jättenöjd med resultatet för att vara det första jag gör i filmvärlden (klippte faktiskt klart denna före filmen i tidigare inlägg), och det känns som att det kommer att bli en hel del mer filmande i framtiden - även om det tar djävulskt mycket tid att klippa ihop materialet i efterhand.

Circle of Memory på Fotografiska

Jag brukar inte vara privat på den här bloggen. Inte heller brukar jag lägga upp halvkassa bilder. Nu tänker jag göra både och. Jag var på Fotografiska idag. Vandrade omkring bland fotografierna tills jag hittade utställningen "Circle of Memory". Jag hade läst om utställningen förut, säkert en presentation liknande den Fotografiska har på sin hemsida:
"Eleanor och Francis Ford Coppolas son Gian-Carlo omkom i en båtolycka 1986, endast 22 år gammal. Under sitt sorgearbete deltog Eleanor Coppola i en minnesceremoni vid en gånggrift på Irland, en upplevelse som påverkade henne starkt. I den gränsöverskridande installationen Circle of Memory tolkar hon, tillsammans med fem andra konstnärer, den rituella platsen. I centrum är den cirkulära kammaren, skapad av halmbalar, där minnen från hela världen kontinuerligt skrivs ned av besökarna på papperslappar, instuckna i halmen.
Eleanor Coppolas Circle of Memory är en fotoutställning och en offentlig minnesplats uppbyggd med hjälp av över 500 halmbalar och besökarens egna minnen och önskningar. Installationen, en nutidens gånggrift, ska inspirera och hjälpa människor att minnas och även fira minnet av barn som dött eller försvunnit. I en tid när det lokala mötet och samtalet om sorg och saknad ofta uteblir vill Eleanor Coppola med Circle of Memory erbjuda en global träffpunkt för förtröstan. En offentlig plats, öppen för alla."
Jag tänkte när jag läste om utställningen att den knappast kunde vara något att beskåda. Att det bara skulle vara ett hajpat klychigt konstprojekt utan riktig mening. Hur som helst bestämde jag mig ändå för att kolla in utställningen nu när jag ändå hade möjlighet. Jag möttes av halmdoften när jag steg in genom dörrarna. Såg höga väggar bildade av de staplade halmbalarna. Tittade mig omkring och började läsa några slumpmässigt valda lappar. Mitt hjärta värmdes genast av all den kärlek som fanns nedpräntad på dessa lappar, den kärlek som fick plats i några ord. Den riktiga upplevelsen kom när jag gick in i själva cirkeln - ett ganska mörkt rum byggt av halmbalar, fyllt med lappar av kärlek. Från taket strilade en smal stråle sand som landade nere i en hög på golvet och genom utspridda högtalare hördes olika röster räkna och läsa alfabetet på olika språk. Tiden stannade. Inne i cirkelns mitt var jag helt isolerad från omvärlden. Ett lugn som det var länge sedan jag kände infann sig och jag sjönk ner på marken. Jag vet inte hur länge jag satt där men länge  var det i alla fall tänkandes på allt och inget. Jag satt där ända tills ett par små barn kom in i utställningslokalen och började skrika "bajs, kiss och prutt!" - halmväggarna in i cirkeln isolerade inte mycket. Förtrollningen var bruten och jag reste mig. Skrev en lapp på vägen ut till någon jag saknar och begav mig hemåt. Lite lugnare i själen.

En lapp med ett mycket vackert budskap